Koftan ville ha en kompis för jag vill vara varm om halsen när det är kallt ute. Det blev en Marin i Tant Koftas handfärgade filisilk. Hon hade en faluröd som trivdes väldigt bra med knapparnas röda rand. Den blev inte så stor, men det passar mig bra denna gången.
Så blev den klar. Mjuk som en dröm och precis så enkel i modellen, som jag tänkt. Och vilken tur jag hade med knapparna. Hittade dem sista dagen som Birthe Sahl ställde ut och sålde sina keramikknappar på Sintra.
Funderade en del på kanter, men bestämde mig för vanliga resårer på ärmar, knappkanter och halsringning och halvresår på nederkanten eftersom jag inte vill att den ska dra inåt där. Till skillnad från de flesta tröjor jag ser, så låter jag inte knappkanten gå ända upp. Jag föredrar att halskanten får en obruten linje.
Det har varit trögt att sticka vidare eftersom jag haft en aning om att garnet är i knappaste laget för att räcka till. Det köptes på en utförsäljning och tillverkas inte längre. Men nu har jag hittat det på ett ställe i England och beställt några nystan till. Så nu stickar jag lugnt vidare i trygg förvisning om att jag ska kunna få en hel kofta så småningom.
Det flyter på bra och nu är oket färdigt. Prova för att se hur många maskor jag ska lägga upp under armarna.
Det är just så här det brukar bli. Det blir för stort och jag får göra om och göra rätt. Och det är klart att det är bättre att göra en ny provlapp än att göra om en hel tröjkropp. Men jag tycker i alla fall att det är tråkigt. Och jag brottas med rädslan att det är just så här mycket garn som kommer att fattas på slutet. Fånigt? Jag vet, men så är det. Nu gjorde jag som man skulle och vet därför vilka stickor jag ska använda till min kofta. Ja, ja. Jag ska fortsätta att göra provlappar innan jag börjar sticka. I alla fall till större projekt.
